Barnens kompisar

Mina barn har inga större problem med att jag inte har något hår. 

Men jag tänker att det kommer komma en dag då det inte är så kul att ha en mamma som ser annorlunda ut.

Tonårsbarn...

Det är en kille på Pojkens dagis som alltid varje dag kommer och säger till mig att 

-Du är flintskallig! 

-Öh ja det är jag, säger jag. Då vill killen se!? 

Där går min gräns, jag har inte lust att visa mig naken bara för att den killen vill se och visa hela dagis. Denna killen har varit hemma hos oss och lekt med min Pojke och då har jag ju inte mössa på mig så han vet ju egentligen mycket väl hur jag ser ut. Jag vet egentligen inte vad han vill.. bara vara cool och retas. Ah jag vet inte.

Fattar ni vad jag menar??

Tur är ju att min Pojke inte tar mig i beskydd eller tar strid för min skull, utan han tycker ju inte att jag är ett dugg konstig, jag tror helt enkelt inte att han fattar situationen. 

Flickans kompisar är så vana med att se mig så att de bryr sig inte längre.

Och när föräldrarna kommer och hämtar så har jag inget på huvudet. 

Hemma hos mig där är jag som jag vill!! Där har jag ingen lust att förställa mig. Mitt hem är min borg, där får folk ta mig som jag är. 

He he, det har hänt att dörrförsäljare har sett lite förvånade ut när jag öppnar dörren. Helt ärligt så är det de som uppför sig illa!

 På diskbänken idag. 

Hum Note to my self: Putsa fönstret!!!